måndag 26 oktober 2015

CCS


Whole Lotta Love by CCS or Collective Consciousness Society, was a hit in 1970.
A fair chunk of it was used as the theme tune of Top Of The Pops for many years.   


"remember buying the 45 of this when i was 10 back in 1970. Loved Zepp then, but always thought this was cool version.







 "Whole Lotta Love"


You need coolin', baby, I'm not foolin',
I'm gonna send you back to schoolin',
Way down inside honey, you need it,
I'm gonna give you my love,
I'm gonna give you my love.

[Chorus]
Wanna Whole Lotta Love [X4]

You've been learnin', baby, I've been yearnin',
All them good times, baby, baby, I've been yearnin',
Way, way down inside honey, you need it,
I'm gonna give you my love... I'm gonna give you my love.

[Chorus]

You've been coolin', baby, I've been droolin',
All the good times I've been misusin',
Way, way down inside, I'm gonna give you my love,
I'm gonna give you every inch of my love,
Gonna give you my love.

[Chorus]

Way down inside... woman... You need... love.

Shake for me, girl. I wanna be your backdoor man.
Keep it coolin', baby.


CCS (Collective Consciousness Society)

Personnel incl.:

Alexis Korner - vocals, guitar
Peter Thorup - vocals
Plus several of the country's top jazz musicians depending on their availability

Albums:

C.C.S. aka Whole Lotta Love (Rak SRKA 6751) 1970
(Reissued on CD as 'Whole Lotta Love' (EMI CDEMS 1426) 1991 and by Repertoire, REP 4851, 2000)C.C.S. 2 (Rak SRAK 503) 1972
(Reissued on CD by Repertoire, REP 4852, 2000)The Best Band In The Land (Rak SRAK 504) 1973

There's also a compilation, The Best Of C.C.S. (Rak SRAK 527) 1977.

45s:

Whole Lotta Love/Boom Boom (Rak RAK 104) 1970
Walking/Salome (Rak RAK 109) 1971
Tap Turns On The Water/Save The World (Rak RAK 119) 1971
Brother/Mister What You Can't Have (Rak RAK 126) 1972
Sixteen Tone/This Is My Life (Rak RAK 141) 1972
The Band Played The Boogie/Hang It On Me (Rak RAK 154) 1973
Hurricane Coming/Dragster (Rak RAK 172) 1974

Singles Reissues:

Whole Lotta Love/Boom Boom (Rak RR 5) 1973
Brother/Primitive Love (EMI RR 7) 1977
Whole Lotta Love/Walking (EMI G 4520) 1984
Formed in 1970 around bluesman Alexis Korner and vocalist Peter Thorup. The rest of the line-up was rather loose and depended on people's availability but it included the likes of Tony Carr (drums), Harold Beckett (trumpet), Herbie Flowers (bass), Henry Lowther (trumpet) and Harold McNair (woodwind) to name but a few. They were among the first groups to record on Mickie Most's new Rak label and John Cameron arranged their albums. They had several hit singles, commencing with a cover of Led Zeppelin's 'Whole Lotta Love', which was used as the theme for BBC's 'Top Of The Pops' in this era. This also got to No. 58 in the US, where their debut album made No. 197. Their music was characterised by Korner's unique growling vocals. They split in 1973 when Korner and Thorup teamed up with former King Crimson members Boz Burrell and Ian Wallace to form Snape.

Taken from The Tapestry of Delights - The Comprehensive Guide to British Music of the Beat, R&B, Psychedelic and Progressive Eras 1963-1976, Vernon Joynson   ISBN 1 899855 04 1

Big band meets rock'n'roll! It was a shock and a pleasant surprise when CCS burst on the scene in the early seventies. The shock was that jazz musicians would contemplate playing Led Zeppelin's greatest hits and the surprise was it all worked so well. Given that jazz and rock musicians had been mutually suspicious of each other since the days when Elvis and Bill Haley had usurped the dominance of the swing orchestra, the CCS project was a welcome olive branch. Even more encouraging was the way the musicians responded to the challenge, with enthusiasm and fire. This was their big chance to show that brass and reeds could be as exciting as king guitar. They seized the opportunity and blew their heads off. The proof can be heard in performances like 'Black Dog' and 'Whole Lotta Rock'n'Roll' among the highlights of this super-charged album.
Audiences, too, loved the band who caused a sensation when they played a memorable show at London's Royal Albert Hall. Yet CCS was more than just a successful concert attraction. The band also carved a place for itself in the charts, and at the height of Led Zeppelin fever, they cheekily scored a Top Twenty hit with their version of Zeppelin's anthem. 'Whole Lotta Love' peaked at Number 13 in the UK in October, 1970 and would become the theme tune for BBC TV's long running 'Top Of The Pops' chart show. Even die-hard Zep fans were impressed by the fresh assault on such a familiar riff. This wasn't a one-off either. CCS scored further four chart placings over the next two years with 'Walkin', 'Tap Turns On The Water', 'Brother' and 'Band Plays The Boogie'.

Alexis Korner, singer, guitarist, writer and champion of the sixties' R&B revival, was the front man for the band, although most of the vocal work was done by his friend Peter Thorup, famed for his emotive voice, leather trousers and pink shirts. CCS actually stood for 'Collective Consciousness Society' which had an ironic ring given the general state of collective unconsciousness of most rock musicians during this period. However, this did not apply to the sharper minds behind the project.
It was put together by producer Mickie Most (who had previously managed the Yardbirds when Jimmy Page was in the band), and arranger John Cameron. In 1970, Most, Cameron and Korner brought together the cream of Britain's jazz and session men and rehearsed them hard, determined to produce a sound to rival the heaviest bands in rock. It was hardly surprising that the big brass sound they achieved was so impressive, given that the trumpet players included Harry Beckett, Henry Lowther, Kenny Wheeler and Les Condon. Don Lusher, one of the world's finest trombone players, was joined by Ronnie Ross (baritone sax) and Danny Moss (tenor), while young Ray Warleigh took the flute solos.

The powerful rhythm section included Barry Morgan and Tony Carr (drums) and Bill Le Sage (percussion). Although the line-up would be subject to change, the bold, brassy CCS sound was sustained over three albums for Mickie Most's Rak label including their debut with 'CCS' (1970), 'CCS II' (1972) and 'The Best Band In The Land' (1973).
The big band treatment of rock'n'roll tunes provided the meat of their second album although John Cameron ensured the arrangements made full use of all the talents available. His charts were fresh and full of unexpected twists, like juxtaposing a chorus or two of swinging jazz piano during 'Hound Dog' or unleashing trumpet blasts on 'Long Tall Sally'.  The band also included a snippet of Chuck Berry's 'School Day' during the 'Whole Lotta Rock'n'Roll' medley. But perhaps the most impressive moments come with the CCS version of 'Black Dog'. The odd time signature gave drummer John Bonham a hard task when Led Zeppelin cut the original version for their 1971 'Four Symbols' album. The beat is in bars of 4/4 set against 5/4 and the tune is full of sudden lurches, which belies its apparent simplicity. CCS coped with these changes - no problem. Interestingly many years later the band Dread Zeppelin also mixed up 'Hound Dog' and 'Black Dog' in their rock, funk and reggae synthesis.

Peter Thorup's vocals tend to dominate the closing numbers and acoustic guitar sets the scene for his composition, 'This Is My Life'. The backing here is somewhat in the style of Blood, Sweat & Tears. 'Misunderstood' has more dramatic and emotive vocals from Peter and piano accompanies his sensitive ballad, 'Maggie's Song'. The environmentally conscious 'City' written by John Cameron is quite gentle, with flutes replacing the expected brass explosions.

On stage and occasionally on record, Alexis Korner provided a focal point for the band through his personality and enthusiasm. Alexis had a wonderfully smoky voice and innate feeling for the blues. You can hear him at his sultry best when he recites the lines of poetry on the apocalyptic concept piece, 'Chaos; Can't We Ever Get It Back' with a voice that rivals John Hurt in the 'goose bumps' department.

Born in Paris, France (April 19, 1928) Korner came to live in England where he opened the London Blues and Barrelhouse Club with harmonica player Cyril Davies in 1955. These sessions sowed the seeds for the whole R&B revival movement, which, in turn, led to the formation of the Rolling Stones and, eventually, Led Zeppelin. Robert Plant was among the many blues revivalists who recorded with Alexis during his early days.

Korner formed his own band Blues Incorporated in 1961 and opened a famous club in Ealing, West London, which became a Mecca for all aspiring young performers. These included Charlie Watts, Art Wood, Long John Baldry, Jack Bruce, Ginger Baker, and Graham Bond. It was while touring Scandinavia in 1968 that Alexis met Danish singer Peter Thorup and they put together a group called New Church the following year. Peter and Alexis often worked as a duo, in less brassy surroundings!
Although Korner was thrilled by the success of CCS, touring was a strain and playing heavily arranged music at big showcase concerts was never really his forte. CCS broke up in 1973 and Korner formed a group called Snape with ex-King Crimson musicians Boz Burrell (bass) and Ian Wallace (drums). Over the next few years, Alexis developed a career as a much-in-demand 'voice over' man for TV and radio advertising jingles, while retaining his interests in music. Ill health took its toll, however, and Alexis died in January, 1984, mourned by the many musicians and friends he had encouraged over the years. His influence on the development of the British rock and blues scene was immense and this exuberant set of performances provides a fitting memorial for a much loved and respected figure.

CHRIS WELCH, London, England 2000

Taken from the CD reissue of 'CCS II', Repertoire, REP 4852, 2000

söndag 25 oktober 2015

Disco


Last days of disco

Det fanns en tid när diskon regerade i Stockholm. I höst satsar de tyngsta namnen från den tiden på en comeback. På stan ger en grundläggande kurs i utelivshistoria inför klubbsatsningen Loveboat som startar i augusti. Text: Carl Fredrik Holtermann Foto: Moa KarlbergJocke Langer, Fredrik Liljenberg, Per Frostensson och René Hedemyr. Fyra legendariska Stockholms-dj:er som var med om att skapa Stockholms nattliv åren då diskotek var lika med disko. De spelade på de tyngsta klubbarna under 70- och 80-talen, på ställen som Village, Alexandra, Tramps, och 88:an. I augusti återförenas de bakom skivspelarna när klubbkonceptet Loveboat intar Berns. Samtidigt är det exakt trettio år sedan Studio 54 i New York öppnade. Diskon har reducerats till maskerad och spegelkulor och få kommer ihåg hur stora lilla Stockholm egentligen såg ut då när diskoteken kantade Sturegatan. Vad hette ställena? Vilka gick dit? En recap tack.
Det fanns en klar hierarki i Utelivsstockholm i början av 1970-talet. De som var resident discjockey på stans största ställen var kungar med egna kungariken. Följaktligen var killarna som sålde skivorna, i hippa skivaffärer som Woolfie’s Impossible Recordshop och Richards Records, de som verkligen regerade i stan. Många minns de båda engelsmännen Paul Woolgar och Cyril Hines. Paul var dj på urdiskot Cat Ballou och Cyril på Phonograph. Båda sålde skivor om dagarna på Woolfie’s i huset bredvid NK på Regeringsgatan. 
– Paul Woolgar var nummer ett i Stockholm runt 1975. Han var engelsman, han var dj, satt alltid ner när han jockade och på armen hade han en Rolex i helguld. Tjejerna flockades runt båset. Man kunde inte vara hippare i Stockholm. På samma sätt hade alla respekt för Cyril. När det kom en leverans skivor till skivaffären stod stans alla yngre dj:er i kö för att se vad Cyril plockade åt sig ur lådorna, minns Jocke Langer, dj på 88:an, en av stans mest ökända klubbar.

VILLAGE
Diskoteket Village låg på Körsbärsvägen nära Östra station. Där hängde preppy-kidsen. Lyle & Scott, randiga Busneltröjor med knäppning på axeln och jeans till var uniformen. Fredrik Liljenberg var resident dj. 
– Till Village kom de som var för unga för de andra diskoteken i stan. Vi hade ett medlemsregister på 3 000. En halvtimme efter öppnandet var stället alltid fullt, berättar Fredrik. 
Village saknade sprittillstånd och åldersgränsen var sexton år. Det var läsk, lättöl och smörgåsar som gällde, där som på många av de andra diskoteken i stan. Man hade till biljetten, garderoben, en läsk och så lånade man cigg av varandra. Rökning inomhus förstås. Stans unga vallfärdade till Körsbärsvägen och collegetröjorna med Villagelogon var hett eftertraktade. Skivbolagen såg snabbt potentialen i den unga skivköpande målgruppen.
– En kväll fick jag en demokassett av EMI:s label manager, berättar Fredrik. Det var ”Himmel Nr 7” och ”Flickorna på TV 2” med Gyllene Tider. Skivbolagen brukade testa nya band hos oss.
Den 30 november 1979 spelade Gyllene 
Tider för utsålda hus på Village, första spelningen utanför Halmstad. Publiken var vild och när det var dags för omslagsplåtning till Gyllene Tiders platta valde man Village som miljö.
Villages historia sammanfaller med diskons uppgång och fall. Fredrik Liljenberg spelade diskoerans alla hittar i lokalerna på Körsbärsvägen. 
– Jag brukade vräka på de nya plattorna efter stängning, höra hur de lät ”live”. Har aldrig varit intresserad av att ha någon hemmastereo, man blir van vid effekten på anläggningen när man spelar ute. På Village kunde jag leka, spela udda låtar mellan hitsen, mixa in Villagejinglar och refränger från andra låtar eller plötsligt lägga in Kjell Alinge och Janne Forsell mitt i en låt. Många minns än i dag låtarna i mina versioner. Några sjunger mina pålägg när jag spelar låtarna från den tiden ute.

ALEXANDRA
Stockholm har alltid haft sina apostlar. Stockholmare som rest ut i världen, sett och upplevt något nytt och som sedan kommit tillbaka till huvudstaden och på olika sätt förändrat den. Nattklubbsdrottningen Alexandra Charles är ett sådant exempel. Hon inspirerades av nattklubbar som Revolution och Annabel’s i London och förverkligade sen drömmen om att öppna Stockholms första riktiga nattklubb när hon kom hem. 
Stockholm fanns representerat även på Studio 54 i New York när det begav sig. Någonstans i närheten av dj-båset hängde Michel Clarenbäck. Om han själv spelade där eller om han bara assisterade ställets dj:er med att köpa öl har varit svårt att få klarhet i. Men säkert hade han varit på klubbarna som gällde i New York kring den stora diskoeran. Klubbar som The Enchanted garden, Steve Rubell och Ian Shragers första klubb, Paradise Garage och så Studio 54. Michel Clarenbäck hade inspirerats av Manhattans då coolaste dj:er som Nicky Siano och Richie Kaczor, Larry Levan, John Ceglia, Sharon White, Tony Carrasco med flera.
Nomaden Michel tog med sig lite av New York hem till Stockholm och Alexandra, och blev en av det sena 70-talets dj-legender i Stockholm.
Per Frostensson hörde till de unga dj:er som hängde i skivaffärerna där Cyril och Paul jobbade. Men till skillnad från de andra fick han låna med sig skivorna till Alexandra, som var stans ställe nummer ett, medan de andra fick stå och lyssna i butiken. Per hade fått möjlighet att spela på Alexandra genom Michel Clarenbäck som var en av nattklubbens ankare i dj-båset.
– Alexandra betalade alla skivorna, man hade dubbelt av alla. En slitskiva och en för brejkens skull. Man kunde leka mer med låtarna om man hade två ex, förklarar Per.
– Den verkligt stora skillnaden om man jämför med hur det är att vara dj i dag är att då var man tvungen att äga skivan. Man kunde åka över hela stan för att höra en ovanlig version hemma hos någon. Låtar kunde slå även om de inte fanns att få tag på.

TRAMPS
Diskoerans verkliga nöjescentrum i Stockholm låg på Sturegatan, mellan Humlegårdsgatan och Karlavägen. Där låg diskoteken Cat Ballou, Phonograph, Angie, Tramps, Chic och Subway. År 1975 byggdes Cat Ballou om till diskoteket Tramps och man letade ny discjockey. René Hedemyr fick jobbet som resident dj. Trots att man aldrig gick över folkölsgränsen på Tramps var det kö varje kväll. Tramps var snobbigare än Village och ballare än Phonograph. Man spelade mer svart soul och funk än hos grannen Phonograph där man spelade mer renodlad disko. Tramps hade stans första Technics SL 1200-spelare och René kunde i och med det göra mer avancerade mixningar.
– Jag hade tidigare kört på Lencospelare, pickuper med träarm och ett mellanhjul som gjorde det möjligt att pitcha, förklarar René. 
Tidigare hade bara Village haft Technichsspelare, men av samma variant som man hade i radiohuset. De var svåra att bemästra. Med den nya Technicsspelaren sattes en ny dj-standard som räckt långt in i våra dagar. René kunde pitcha hastigheten vilket möjliggjorde helt nya sätt att spela på.
Han var en av de stora inspiratörerna i dj-Stockholm tidigt 1980-tal. Själv hade han inspirerats av Michel Clarenbäck på Alexandras.
– Vi ville väl båda lägga nivån internationellt, hade förebilder i New York snarare än i Stockholm. Jag var tekniskt intresserad, klurade ut hur man kunde lösa saker tekniskt.
René berättar hur han en gång lade skivorna på en askkopp och vände pickupen upp och ned för att kunna spela cymbaler och annat baklänges. Han var också en av de första dj:erna i landet att bränna egna cd-skivor, långt innan folk ens pratade om cd. 
– Efter Tramps spelade jag på Garage där vi hade tre skivspelare. Vi kunde inte bestämma oss om det var snyggast att ha mixern till vänster om de två spelarna eller i mitten, så vi köpte tre. Det gjorde att jag kunde mixa tre skivor samtidigt på fulla reglar. Sen var det bara att gå till baren och beställa dricka som show-off. Att vara dj handlar lite om att vilja vara största tuppen i hönsgården …
– Ibland spelade vi, som jobbade på ställena, fotboll vid Kampementsbadet på Gärdet. Mitt i natten mellan 3 och 5. Det var diskotek mot diskotek. En gång skulle Tramps möta After Dark. Vi trodde att de skulle spela i högklackat, men i stället hade de hyrt in ett lag från de högre divisionerna. After Dark-gänget själva sprang längs långsidorna och slog oss med sina handväskor, minns René.

88:AN
Alla som någon gång var på 88:an när det begav sig minns ställets dj, Jocke Langer, en Bowielik gestalt med kajal runt ögonen. Jocke slet som ett djur bakom skivbackarna, styrde det extrema dansgolvet med järnhand tills Johannes kyrkklocka slog sex och fåglarna kvittrade utanför.
Från början var det bara ett vanligt taxifik på Regeringsgatan 88, men sedan stället fått nya ägare förvandlades det till en av Stockholms ökända klubbar: 88:an. Klubben hade öppet 2–6 och var med and-
ra ord en riktig ”after hours club”. 88:an hade ett rykte om sig att vara ett drogställe. Amfetamin, speed, bantningstabletter och annat cirkulerade på klubben.
– Snutarna var där skitofta. Hade någon stuckit från Hall eller Kumla, gjorde polisen rutinsök nere på klubben. Man måste ha sett mellan fingrarna. Tack vare ett ställe som 88:an visste man åtminstone var man skulle leta, funderar Jocke.
Jocke Langer var ställets resident dj från 1976. Med tiden blev han van vid att vända plattor med en polisschäferhund mellan benen. När ställena i stan stängdes gick man till 88:an. Blandningen var total. Det var bögar och transor från City Club, innefolket från Alexandra, taxichaufförer, pundare och andra. Det var trångt på dansgolvet och många gånger fick man uppleva fenomenet ”night rain”, kondenserad svett som föll från taket.

NYA TIDER
1980 flyttade nattlivets centrum från Sturegatan till Kungsträdgården. De nya ställena där, Café Opera, Vickan (Victoria) och senare Daily News, tog ingen entréavgift och dessutom hade de sprittillstånd. Sturegatans folkölsställen kunde inte konkurrera med spriten. Diskoteket Subway med sin tunnelbanevagn i inredningen blev ett av de sista diskoteken på adressen och i New York satt Studio 54:s grundare, Steve Rubell och Ian Schrager, i fängelse för droginnehav. Diskon var död.
Fredrik Liljenberg lämnade Village för Café Opera när det öppnade 1981 och blev ställets dj i hela sexton år. Jag frågar honom om man som Café Opera-dj känner ansvar för kvart-i-tre-stressen, att man spelar låtar för att underlätta koppleriet, så att säga.
– Nja, på 80-talet handlade det mest om att köra ”floorfillers” runt kvart i två, strax innan sista tunnelbanan skulle gå. För att behålla folk på stället.
Jocke, Fredrik, Per och René verkar rörande eniga om att dagens dj:er verkar ha det tråkigare. Man hade mer kontakt med publiken förr, tog det som en utmaning att få upp vissa på golvet. Ibland la man på en tolva och gick själv ut på dansgolvet. Nu är alla upptagna av tekniken. De flesta står hukade med lurar hela tiden. Få som skrattar och gör något bus. Det har blivit mycket snobberi kring spelandet. Man spelar för en grupp kännare närmast båset. 
– Förr var det tjejerna man spelade för, mumlas det runt bordet. 
Jocke Langer frågar Fredrik om han spelar vinyl fortfarande.
– Nej, jag tar oftast med mig datorn i dag. Sån är jag. När jag spelade på After Ski i Åre på 80-talet hade jag med mig sju ölbackar vinyl. Jag var tvungen att ha med mig en dörrvakt från Caféet som humper (bärare, reds anm). Man kan vara glad att slippa släpandet i dag.
Jocke Langer (som är vinylen trogen) tar sig för pannan. Jocke börjar diskutera olika låtar med Fredrik. Minnena är många.
– Kommer du ihåg ”Peanut man” med Walter Foster, en nidvisa om Jimmy Carters brorsa. I mitten av låten fanns ett censurpip. Då höjde man volymen. Då nickades det bland expertisen, skrattar Jocke Langer.
I mitten av augusti är det dags för hans och Ivar Forstadius nya klubbsatsning 
Loveboat på Berns. Jocke Langer är dj och vid sin sida har han gästjockeyer som Fredrik Liljenberg, René Hedemyr, Kenned Falk från Shazam, Peter Swartling, Per Sandström, Robert Wåtz och säkert några till. Fokus ligger på 40-pluspubliken och ”de som var med”.
– Det är lustigt att träffa alla andra som spelade skivor då. Vi har ju faktiskt musiken gemensamt. Då var man konkurrenter och nästan fiender, man tävlade ju lite med varandra. Sågs vi ute tittade vi lite snett, men ändå gillande nånstans, på varandra. Nu ska vi spela igen, tillsammans. Det är lite Traveling Wilburys-känsla på det hela, viskar Jocke Langer.
text: Carl Fredrik Holtermann pastan@dn.se
foto: Moa Karlberg pastan@dn.se

Fotnot: Traveling Wilburys bestod av legendarer som Bob Dylan, George Harrison, Jeff Lynne, Roy Orbison och Tom Petty.


NÅGRA AV STOCKHOLMS URDISKOTEK
Big Brother, Körsbärsvägen 4A/Grev Turegatan 11.
Village, Körsbärsvägen 2.
Shazam, S:t Eriksgatan 58.
Alexandra, Döbelnsgatan 3.
Atlantic, Teatergatan 3.
City Club, Döbelnsgatan 4B.
Phonograph, Sturegatan 10.
Cat Ballou, Sturegatan 12.
Tramps, Sturegatan 12.
Chic, Sturegatan 12.
Subway, Sturegatan 12.
88:an, Regeringsgatan 88.
BZ, Berzelii park 9.
New Generation, Kungsgatan 5.
Odyssey, Kungsgatan 67.
Jump In, Gröna Lund.
Bobbadilla, Slussen.
1984, Grev Turegatan 11.


55:ans skivbörs

St:Eriksgatan 55

lördag 24 oktober 2015

Frank Zappa and The Mothers of Invention

Over-Nite Sensation

Not to be confused with Overnight Sensation.
Over-Nite Sensation
Frank-Zappa-Overnite-Sensation-1973-cover.jpg
Studio album by The Mothers
ReleasedSeptember 7, 1973
RecordedMarch 19 – June 1, 1973, at Bolic Sound, Inglewood and Whitney Studios, Glendale
GenreProgressive rockcomedy rockhard rockjazz fusionfunk rock
Length34:37
LabelDiscReet
ProducerFrank Zappa
Frank Zappa chronology
The Grand Wazoo
(1972)
Over-Nite Sensation
(1973)
Apostrophe (')
(1974)
The Mothers of Invention chronology
The Grand Wazoo
(1972)
Over-Nite Sensation
(1973)
Roxy & Elsewhere
(1974)
Singles from Over-Nite Sensation
  1. "I'm the Slime"
    Released: 1973 (Alternative Mix)

Over-Nite Sensation is the seventeenth studio album by Frank Zappa and The Mothers of Invention. Released on September 7, 1973, it was followed by Zappa's solo album Apostrophe (') (1974), which was recorded during the same sessions. This is Official Release #17.

RecordingEdit

Frank Zappa wanted to use backup singers on the songs "I'm the Slime", "Dirty Love", "Zomby Woof", "Dinah-Moe Humm" and "Montana". His road manager suggested The Ikettes, and Ike & Tina Turner were contacted. Ike Turner insisted that Zappa pay the singers, including Tina Turner, no more than $25 per song.[1] During the recording sessions, Tina brought Ike into the studio to hear one of her recordings with Zappa. Ike listened to the tape and responded "What is this shit?" before leaving the studio.[1] Ike later insisted that Zappa would not credit the Ikettes on the released album.[1]

The recording sessions which produced Over-Nite Sensation also produced Zappa's followup, Apostrophe (')(1974),[1] released as a solo albumrather than a Mothers of Inventionrelease. This is Official Release #17.

Music and lyricsEdit

Many of the album's lyrics deals with sexual intercourse.[1][2] "Dinah-Moe Humm" describes a woman, who wagers that the narrator can't give her an orgasm, and is ultimately aroused by watching him have sex with her sister.[1]Sexuality, however, is not the sole focus of the album's lyrics, as "I'm the Slime" criticizes television shows, which are described as "vile and pernicious", brainwashing their audiences into eating the processed food advertised in their commercials and shaping their thinking into the pattern required by the government.[1] "Montana" describes moving to Montana to grow dental floss.[1]

The music of Over-Nite Sensation draws from rockjazz and pop music.[2]"Zomby Woof" has been described as a "heavy metal hybrid of Louis Jordanand Fats Waller".[2]

CoverEdit

The cover was done by Dave McMacken as somewhat in vein of Salvador Dalí's surreal imagery depicting a two-headed man sitting on a waterbed in a Holiday Inn hotel room surrounded by various objects like a Mothers backstage pass and a television set showing Zappa's face with slime oozing out of it. The entire painting is depicted in a frame showing many sexual acts.

ReceptionEdit

Professional ratings
Review scores
SourceRating
AllMusic4.5/5 stars[3]
Robert Christgau(C)[4]

The album initially received mixed reviews due to its lyrical content, which some critics found puerile.[2] Rolling Stone magazine disliked the album, describing Zappa as a "spent force", and saying that his best work had been recorded with earlier incarnations of the Mothers.[2] New Musical Express said that the album was "not one of Frank's most outstanding efforts."[2] Robert Christgau gave the album a C, asking "where's the serious stuff?"[4]

Later reviews evaluated the album far better, with Allmusic writer Steve Huey writing, "Love it or hate it, Over-Nite Sensation was a watershed album for Frank Zappa, the point where his post-'60s aesthetic was truly established".[3]Kelly Fisher Lowe, in The Words and Music of Frank Zappa, wrote that "Over-Nite and Apostrophe (') are important [...] as a return to Mothers of Invention form and as close to traditional pop albums as Zappa would ever come."[2]

LegacyEdit

Over-Nite Sensation (1973) and Apostrophe (') (1974) are the subject of a Classic Albums series documentary from Eagle Rock Entertainment, released on DVD May 1, 2007.

The lines "She was buns-up kneelin' / Buns up! / I was wheelin an' dealin'" from "Dinah-Moe Humm" are quoted (as "So there she was / buns up and kneelin' / I was wheelin' and a-dealin'") on 'Girl Keeps Coming Apart', on Aerosmith's Permanent Vacation.

Track listingEdit

All songs written and composed by Frank Zappa

Side one
No.TitleLength
1."Camarillo Brillo"  4:01
2."I'm the Slime"  3:35
3."Dirty Love"  3:00
4."Fifty-Fifty"  6:08
Side two
No.TitleLength
1."Zomby Woof"  5:11
2."Dinah-Moe Humm"  6:05
3."Montana"  6:37
Total length:
34:37

PersonnelEdit

Musicians
Production staff
  • Producer: Frank Zappa
  • Engineers: Fred Borkgren, Steve Desper, Terry Dunavan, Barry Keene, Bob Stone
  • Remixing: Kerry McNabb
  • Arranger: Frank Zappa
  • Technician: Paul Hof
  • Cover design: Ferenc Dobronyi
  • Illustrations: Cover - David B. McMacken, Inside - Cal Schenkel

ChartsEdit

Album - Billboard (North America)

YearChartPosition
1973Pop Albums32

See alsoEdit

ReferencesEdit

  1. a b c d e f g h Miles, Barry (September 2005). "Zappa: A Biography"ISBN 9780802142153.
  2. a b c d e f g Lowe, Kelly Fisher (2007). "The Words and Music of Frank Zappa"ISBN 0803260059.
  3. a b Huey, S. (2011). "Over-Nite Sensation - Frank Zappa & the Mothers | AllMusic"allmusic.com. Retrieved 21 July 2011.
  4. a b Christgau, R. (2011). "Robert Christgau: CG: Artist 4155"robertchristgau.com. Retrieved 21 July2011.
Read in another language
Last edited 17 days ago by an anonymous user